Vi har fått lyssna på en föreläsning av Stefan Leijonhufvud Nohrenius som handlade om Afghanistan och vad de svenska trupperna gör där. Det här är tjugofjärde gången sen 2001 man skickar ner människor från Sverige dit. I slutet på året kommer endast några få svenskar vara kvar där. Ca 500 män och kvinnor från Sverige jobbar där i nuläget.
De svenska trupperna är inte i landet för att jaga talibaner utan de är där för att bidra med säkerhet, med att stödja befolkningen och stoppa våldet Det är en jättesvår uppgift och tar väldigt lång tid. Att vara militär i Afghanistan eller boende är farligt. Det finns minor och nergrävda bomber som kan smälla vilken sekund som helst.
Befolkningen i Afghanistan har fått utstå mycket krig bland annat mot Sovjet. En miljon människor blev dödade i kriget mot Sovjet. Mer en halva befolkningen flydde ut ur landet. Folket är väldigt fattigt och cirka 53 % tjänar under sex kronor per dag. Vädret är 50 plus med varm vind på sommaren och minus 25 på vintern.
Om man kommer till Afghanistan och ska bemöta befolkningen är det viktigt att vara artig. Afghanerna är vänliga och gästfria, men man måste vara artig. De bjuder ofta på te och mat. Man ska inte prata illa om deras religion och man ska hälsa med höger hand och inte vänster. Inte visa fotsulorna för det är oartigt mot den som sitter bredvid en om man är bjuden på t.ex. middag eller te. Man ska heller aldrig som man titta kvinnor från Afghanistan i ögonen. I Afghanistan finns även farliga djur som sandflugan och huggorm. Sandflugan som biter en, kan ge en sjukdomen Leishmaniasis. Av den får man massa sår och parasiter.
Sen 2004 står det i lagboken att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men det håller inte i verkligheten. Många kvinnor tvingas utstå: tvångsäktenskap, människohandel, våld och sexuella övergrepp i hemmen, slavliknande förhållanden.
Det här har inte enbart med religionen att göra, det har varit så i många år och det är som en tradition som aldrig slutar. De flesta kvinnor spenderar hela sina liv i hemmen. Enbart 12% kvinnor kan läsa eller skriva i Afghanistan, jämfört med över 50% av männen. Skolorna ligger ofta i gamla kostall eller tält. Men det finns hopp. Första Rapparen från Afghanistan Soosan Firooz till exempel. Hon lever ett farligt liv, men är hopp för andra kvinnor i landet.
Bristen på folk som kan engelska, kan läsa eller skriva är stor. Det gör det svårt för militären och befolkningen att kommunicera, det finns tolkar men även fast det finns det så är det svårt att kommunicera. Fast Sverige och Afghanistan kommer oftast bra överens.
Nu åker man ner för tjugofjärde gången för att bidra till bättre rättigheter och ett tryggare land.